Sakna och sörja

Den här bilden hade jag på bloggen den 11 dec i fjol. Rubriken var "Önska och längta".
Vad mycket jag hade då, vilken rikedom, utan att jag var medveten om det, eller ens
särskilt tacksam.
Det var bara som det var, livet såg ut så.
Jag hade en man jag älskade som hette Anders.
Vi njöt av livet, åkte motorcykel och var mycket ute i naturen.
Vi åkte till New York.
Vi köpte en husbil som vi utrustade med allt vi kunde behöva som skulle bära
oss fram på många resor.
Vi var varandra väldigt nära.

Allt som jag tog för givet är nu borta.
Visst, jag kan resa eller åka motorcykel osv osv, men det är inte samma sak,
och jag orkar ändå inte nu, när det bara ännu mer får mig att sakna hans närvaro.

Idag har det gått 3 1/2 månad sedan dagen D, då Sorgen och Saknaden flyttade in.
De tog över mig, alla platser som han befolkat med sin kropp, de tog över hans tomma plats i sängen.
Och visst är hösten vacker, men är den värd något när inte Han kan se den?

Varje dag är en kamp för att att försöka se de ljusa stråken och ta tillvara dem när de kommer.
För en stund glömma det svarta Intet som följer mig,
som finns där istället för Hans gestalt.