Frid i själen

Jag går fortfarande omkring och känner mig "okuggad" i mig själv.
Och samtidigt blir jag så trött på det där..känna och känna.

Man känner sig hit och man känner sig dit osv hela tiden.
Ska alltid analysera.
Det bästa vore om man bara kunde VARA.

Även om sorgen när den är som allra värst är mycket svår, så finns
det ett läge i den där man alltid är precis NU, och det finns faktiskt
något skönt i det.
Allt annat har inte samma betydelse som i vanliga fall, man blir väldigt
fokuserad.
Man blir liksom ett med sorgen i sin kropp.
Om man lyfter handen mot kaffekoppen så är man medveten om att
"nu lyfter jag handen mot koppen"...

Det är något annat än det vanliga stretandet där man känner si och ibland så,
och flaxar omkring både kroppsligt och själsligt mellan olika ämnen för uppmärksamhet.

Det svåra blir ju att sorgen fortfarande kräver så mycket, och i den splittring som råder
i mitt okuggade jag så är jag inte alltid i NU och jag kan t o m glömma att det sorgliga hänt.
Då gör det så ONT när jag kommer ihåg.

Jag vill ha frid i själen.