"Kroppen är den del av själen som syns"

Jag börjar förstå det här nu. Livet och det.
Eller kanske det är mig själv jag börjar förstå..

Det är precis som att det fanns en väg inuti mig. Inte mot ett mål för det är okänt,
utan en väg som är den jag ska gå. Den RÄTTA vägen.
När jag rör mig på den, i glädje som i sorg, då finns en frid bortom allt, då är jag I mig
och jag gör det som är bra för mig, just då.

Sedan ibland så tvingas jag bort från vägen av olika omständigheter.
Jag blir stressad eller för upptagen på olika vis, eller struntar för mycket i mina egna signaler.
Om jag då bara accepterar hur det är och stannar upp, då är det som att det fanns en spänd
fjäder i ryggen på mig, som fjädrar tillbaka mig mot min mittpunkt igen.
När jag kommer tillbaka så lever jag på riktigt.
Kanske jag gråter, kanske jag sover länge. Kanske jag bara finns i allt jag känner, låter allting
komma, precis som det är på gott och ont.

Jag fick ett råd en gång som jag kan vidarebefordra:
Acceptera det som är och släpp motståndet.
Tror det finns många spända fjädrar därute.