Beslut

Tira ser väldigt rolig ut just nu när hon jagar en fluga runt i lägenheten.
Jag kan inte annat än skratta åt henne, och det gör mig glad, att jag kan det.
Hundarna är överhuvudtaget till stor glädje för mig och jag hoppas
att det kan lösa sig på något bra sätt när jag ska börja jobba.

När jag var ute med dom i morse så var det väldigt kallt i gräset.
Varit frost i natt?
Blir om att börja använda tjocksockar i skorna nu då snart, det är det enda
som riktigt hjälper mot hälsporrevärk.

Jag har mer eller mindre bestämt mig för att jag ändå ska åka till Norge och jobba.
Känns som att det är meningen, har fått tecken på det kan man säga.
Men ärligt talat så vet jag inte hur jag tänker... När det nästan känns oöverstigligt
ibland bara att gå och handla, hur inbillar jag mig då att jag ska orka med DET?

Min filosofi att ta en dag och en stund i sänder har hjälpt mig mycket.
Jag ser varje dag som unik. Nu är det den HÄR dagen som jag ska klara av och vara och leva i.
Var dag har nog av sin egen plåga...om man ska vara lite biblisk.
Jag försöker ta en dag i sänder.

Vägvisare

Jag och hundarna har just varit ute. Dom iakttar och gör ruscher mot gråsparvarna
som finns i mängder nu där vi brukar gå.

Jag tittar på människor. Är konstigt hur jag ändrat syn på allt.
Tittar på de som är gamla, speciellt kvinnorna.
Tänker att många av dem nog också mist någon nära och kär.
Kanske t o m sin man.
Jag känner en samhörighet med alla nu som också har och har haft sorg.
En samhörighet utan ord.

Läser i en bok att när den ena dör och slits bort i en kärleksrelation,
då dör även den andra delvis.
I kärleksrelationen speglar man varann och smälter ihop.
Inte en symbios på det vis att man är osjälvständiga, utan
en symbios i kärlek.

När då det otänkbara händer, då blir ens jobb att skapa en
ny själv- och världsbild, där man har den andre som en inre gestalt
i sig, för evigt integrerad i ens person.
Det är ett "lyckligt" sorgarbete, som i slutändan gör att man kan gå vidare
som en hel människa.
Inget är glömt och allt finns kvar, men i en annan form.

Jag köper inte allt jag läser, men just det här tog jag till mig, för det handlade
om det speciella i att förlora en älskad partner.
Jag känner igen mig i det som beskrivs.
Det tröstar mig inte egentligen, men det ger mig förståelse för de känslor jag
går och bär på.
Mitt i kaos så får man en karta, ungefär så.

Skriva

Lagt bud på en reservoarpenna på Tradera. En riktigt fin, gammal en.
Att skriva har för mig alltid varit viktigt. Numera är det livsnödvändigt.

Tid

Har fått lära mig av sånt jag läst nu att det är fel att säga att Tiden läker alla sår.
Att den inte läker, utan det är det man gör under tiden som läker.

Det man ska göra under tiden är å ena sidan att vara i känslan man har och inte fly...och å andra sidan vara aktiv och göra sådant som är meningsfullt.

??

Jag försöker inte fly, och jag gör samtidigt sånt som jag måste göra och som känns viktigt för framtiden. Uppfyller jag därmed normen som säger att man ska vara lite både och, både passivt emottagande och aktivt agerande?

Jag för min del tror visst att det är Tiden som läker, att det är tiden det handlar om helt och hållet.

Saker bleknar med tiden.

Tiden ger en perspektiv.

Tiden ger det öppna såret en chans att självläka lite och inte göra så akut ont.

Tiden som går ger en kraft, "nu har jag klarat av 47 dagar", och det gör att man tror på sig själv och sin egen förmåga.

Tiden kommer med framtiden.

Jag tror att tiden är min vän.

Jakt

Förra året, om jag inte minns fel, så var det en fin augusti och nästan sommar ända in i september. Så har det inte varit i år och idag känner man definitivt att sommaren är slut.

Den här veckan är det premiär för småviltjakten och om allt varit som det skulle ha varit så hade vi, jag och A varit i torpet den här veckan och jagat.
Nu hoppas jag ändå att det blir så att hundarna får jaga något även i år, mer än sparvarna på Rådhusesplanaden.

Det här med hundarna är ett svårt och jobbigt kapitel i alltihop.
Jag vill ju ha dom, men vet inte hur jag ska kunna.
Snart börjar jag jobba igen, redan där skiter det sig ju.
Sen så vill jag ju att dom ska ha ett bra liv också, vilket jag kanske får svårt att ge dom som det är nu...

Acceptera

Jag var till minneslunden idag.
Där var vackert och höstligt och en väldig fågelaktivitet.

Jag känner att jag kan acceptera döden nu, av nödtvång, men förlika mig med den...det gör jag aldrig. För mig är det skillnad.

Jobbig dag idag, då det känns som att jag får börja från början, igen.

Återkomst

Kunde inte hålla mig härifrån ändå.

Jag vet att jag velar hit och dit just nu.
Har inte skrivit här sen i fredags då jag beslutade mig för att säga hejdå, och jag har mått om möjligt ännu sämre efter det.

Och det var fel att säga att det som varit inte finns längre, vet inte hur jag tänkte.

"Allt jag sagt, gjort och känt finns kvar".
Så sa du.
Och då fortsätter jag där vi var!

Tack och hejdå

Den här bloggen har nu levt över sin tid och det är dags att ta adjö till den.

Det som bloggats om här finns inte längre kvar, det var min blogg, men Anders lika mycket, för den handlade om Vårt liv tillsammans för det mesta.

Det inger mig bara ännu mer sorg att skriva här och det jag känner och upplever just nu är för privat och sårigt för att jag ska kunna utge det "offentligt".
Det var ju aldrig meningen med den, från början.

När man är med om något som totalt förändrar ens liv, då förändras man själv också. Det är väl det som överlevnad handlar om...att kunna anpassa sig.
Man får andra värderingar, som Stefan i "Stefan och Krister" sa när han blev intervjuad om sin son som han nyss mist, familjen och de nära är viktigast.."resten är skit".
Inte andra människor, men annat som man tyckt varit viktigt visar sig betyda noll och intet.

All kraft går till överlevnaden och anpassningen, och de stora S.en.
Och de känns i det stora hela som en privatsak för mig nu, inget jag vill måla ut.

Kanske jag en dag startar en ny blogg, från en annan utgångspunkt i mitt liv.
Den som lever får se.

Tack ni som läst och följt mig och
kram på er alla!

Dikten för dagen

Tre gånger dagligen tvingad på knä
av nödvändighetens näve med mull på knogarna,

fyra gånger sänkt i en svartspräcklig förvirring
medan det försummade knackar i ett tomt bakhuvud,

fem gånger åderlåten på den sista uthålligheten
medan kärleken rinner bort genom fingertopparna,

sex gånger bortmotad från rummet med den heliga flöjten,

sju gånger nedtrampad, sju gånger uppstigen med ett nytt trots,

varje natt famnad av en sorg som sjunker till botten,

svalkad av drömmar, vitsippor, slängda vid vägkanten,

väckt av en gryning med mörka ringar under ögonen-

du tror du kuvar mig liv?


Tack för hjälp med formuleringen,
Solveig von Schoultz.

Skugga

Vilken dag hittills.
Det är bara att hoppas på, och önska sig bättre dagar framöver.

Kvinnor

Blir mycket om att titta på OS nu.
Det kom lite som en gudagåva när jag inte längre kunde sitta på balkongen i värmen och titta.
Det här fungerar likadant, en lagom distraktion som någon stund då och då faktiskt får mig
att befinna mig i nuet, tänkandes på "något annat" en stund.

Annicca och Vivi var här igårkväll.
Mycket kvinnor är det, t o m djuren är av honkön allihop.
Förstår Maja och Tira som ibland svansviftande går till dörren när de hör en mansröst utanför,
när balkongdörren är öppen.

Undrar vad dom förstår?

Mardröm

Annicca kom med en bukett luktärter igårkväll.
Deras doft är i hela lägenheten nu.

I natt hade jag en sådan där mobilmardröm som jag brukar ha sedan Anders dog.
Det är hemskt.
Vi har kommit bort ifrån varandra på något sätt och jag försöker desperat att nå honom men antingen hittar jag inte min egen mobil, eller också är alla mobiler jag hittar för komplicerade för att jag ska kunna använda dom, eller fuktskadade.
När jag till slut i drömmen hittar en mobil som fungerar så vet jag inte vad jag ska skriva.
Jag skriver till slut "Hur har du det?", men vet inte om det blir sänt iväg som det ska eller
inte.
Jag tänker i drömmen "jag kommer aldrig att få tag på honom igen", och till slut så vaknar jag.

Till verkligheten.

En dag i taget.

Tänk om man fick vara en hund,
och sedan ligga med en annan hund,
som en varm kanelbulle av päls...

"Du har ett liv, bara ett
och det är ditt. Du
är författaren, arkitekten.
Varje arkitekt eller författare
arbetar med lite olika
material och Du, som
är den enda som är exakt som
Du i hela världen,
är ditt eget material."

Virginia Satir

"När katten är borta........"

Det är, som sagt, någon som saknas.
VÄLDIGT MYCKET!

Det är fullmåne, vilket gör min redan dåliga sömn om möjligt, ännu sämre.

Det ger en dock mycket tid till att tänka och känna och finnas i nuet.
Precis det jag behöver mycket av, just nu.







Förlåt mig för att jag varit arg på dig, tyckt att du inte varit hos mig.
Dum jag varit, jag vet ju nu.
Du är inuti mig.

Inne I mig, finns Du.
Är ju bara Du som kan vara förmögen till
sån helig ilska.
Tack!

Jag vet

Den här bilden tog Anders någonstans i skogarna kring torpet i Ormsjö och skickade till mig. Ett par dagar senare åkte jag dit till honom.

Många fina minnen som gör ont och tröstar på samma gång...

Mer än livet självt sa du.
Hatar och älskar att du hade rätt.

Hjälp

Någon hjälper mig nu.
Tror att det är du.

Det vi hade tillsammans finns kvar och
jag tar hjälp av det.
Jag försöker tänka och göra som Du
skulle ha rått mig till.


Jag måste välja att tro att det ska ordna sig med saker och ting.
Jag måste välja att leva livet framåt.

Oro

"Du kommer att överleva".
Så stod det i en bok jag läste igår.

Finns väldigt mycket rädsla och oro i mig, är så mycket som jag inte kan påverka som händer just nu.

Försöker men lyckas ganska dåligt med att slå mig till ro med just det faktumet:
hur mycket jag än oroar mig och tänker, så kan jag helt enkelt inte påverka skeendet.

Lika bra att ge upp. Det som sker det sker.
Jag har nog ändå, med S.en.

Tecken

Jag var på biblioteket igår och lånade en massa böcker.
Allt handlade om sorg och död, och jag kan säga att jag skulle aldrig ha trott det om mig själv
för bara ett par månader sedan, att det var det jag skulle låna en dag.
Allt det här med döden är ett ämne som jag undvikit i mitt liv.
Ibland är det som att jag har vetat att jag skulle drabbas på det här viset.

Som när Göran Kropp dog och man såg bilder på hans flickvän efteråt.
Jag kunde inte läsa om det och knappt se hennes ansikte, för det gjorde för ont i mig.

Så har jag levat, flytt döden, varit rädd för den, för att den skulle drabba mig eller
någon av mina nära och kära.
Det är vi väl alla rädda för, men min rädsla har nog varit snäppet värre.
Det att jag haft ett arbete där jag följt många människor i döden har snarare ökat min
förmåga att hålla det ifrån mig. Det blev något jag skötte professionellt, inget som hade med
MIG att göra.

Nu söker jag det hela tiden, allt om människor som dött läser jag. Dödsannonser, reportage om mord och trafikolyckor. Försöker förstå, ser "där var det också någon som dog oväntat" och
"där finns det fler som sörjer".

Att läsa i böcker om människor som varit med om samma upplevelse som en själv hjälper.
Det gör inte sorgen mindre, men den hjälper en att förstå sig själv.
Man får se att man faktiskt inte håller på att bli galen, att det är naturliga reaktioner
man har, som egentligen är sunda och ska få vara som dom är.

Det är en tröst och ger lite kraft.

Idag ska jag till doktorn och till begravningsbyrån.
Kommer även att besöka minneslunden,
trots att du inte är där än.
Jag söker dig överallt, t o m bland insekterna.
Är någon du?
Är det du som lägger ut alla fjädrar i min väg?
Söker efter tecken.

Beslut

Jag har ringt på en bil idag. Det var en som jag och Anders var och tittade på för någon dryg månad sen.
Tänker köpa den ganska snart, blev ju utan bil också, vilket är svårt
när man har två hundar och bor i centrum.

Har tagit andra beslut också.
När tragedin inträffar, när man ser den i vitögat så öppnas ens ögon för allt man har
i sin omgivning.
Som relationer. Helt plötsligt ser man vilka man har. Och inte.

Som min syster, och mina barn. Går inte att beskriva hur mycket jag älskar dom, och hur
mycket jag värdesätter att de finns i mitt liv.

Och Anders bröder, dom har stöttat mig, trots sin egen sorg, och hjälpt mig med praktiska saker.
Dom känns som familj för mig.

I övrigt får man välja. Relationer som inte tillför...eller enbart gör ont, dom får man välja bort.
När den som borde stå en nära inte finns för en, varken kroppsligen eller själsligen, när man
enbart är en plikt, då får man ta beslutet att leva utan den relationen.
Man får helt enkelt ta den sorgen, också.
Till slut, när det inte längre går att blunda...

Förstår nu hur mycket du var för mig.
Du var min Familj, min son, bror och pappa,
liksom jag var dig nära på samma sätt.
Du var också, och främst, min Älskade.

Du gjorde mig hel.

Livsmod

Jag har lärt mig mycket under de här Dagarna och Timmarna i mitt liv.
Sömnlösa nätter, många minuter som ska fyllas.

Finns inga genvägar, finns inga sätt att lindra eller fly. Mer än korta stunder, då jag lyckas vara någon annanstans än just, precis, här.

Förutom att jag lärt mig hur det är att förlora en nära älskad, så har jag lärt mig om Livsmod.
Precis som att man lär sig fullt ut vad kärlek är när döden kommer in på arenan, så lär man sig vad Livsmod är,
när man förlorat det.

När Sorgen och Saknaden tar hela ens kropp och själ, då försvinner även Livsmodet.
Förutom att du ska klara de stora S.en, så ska du klara av att vilja leva, ha modet att kunna se framåt, klara av förändringen och vara stark i dig själv.

Det klarar man inte.

Jag har trott att Sorgen ska sörjas sorgen ut, att det är det som det handlar om,
men där har jag haft fel.

Sorgen försvinner aldrig, inte heller Saknaden.
Men Livsmodet kommer med tiden tillbaka, för allt liv strävar mot läkning och utveckling.

Det som då händer är att du klarar av de stora S.en och kan leva med dom i ditt liv, parallellt,
integrerat i ditt liv.

Det är här som Tiden kommer in. Tiden är på min sida.


Önskar ibland, när allt är som värst
att du hade varit en liten och grå person.
Inte den du var,
stor och vacker.
Själva essensen av Manlighet
på alla plan.

Att du inte varit den med största livsmodet,
den som kunde leva i nuet,
som hjälpte oss alla att också försöka vara i det.

Önskar att du inte hade varit så glad och livfull,
den som vi alltid kunde luta oss mot.
Den vi alltid kunde fråga och lita på,
vad det än var.

När vi alla satt där, den 8/8-08
så var vi så vilsna.
Du var den som skulle ha hjälpt oss igenom
det här.

Men det här är en önskan som är född ur mörkret,
och därför är den inte sann.
Jag är glad att du var den du var och att jag
fick vara Din!

Om gårdagen

Dagen blev ungefär som jag hade trott.

Det var en vacker högtid, men nästintill outhärdlig.

Min blomma där framme var väldigt STOR.
Vad visste jag som varit lyckligt förskonad från något sådant här och beställde via telefon.
Har aldrig velat framhäva mig så...
Men vacker var den. Och sann.

Minnesstunden var många kramar och handhälsningar.
Man fick skärpa sig och skärpa sig och skärpa sig.
Till slut föll jag i trappen, alldeles darrig.

Man kan ana vilket arbete som lagts ner av de som ordnade och dukade.
Man kan bara tacka.
Hade gärna varit med, men för mig blev det som det är en omöjlighet.

I natt somnade jag först efter tre.
Din kärlek omfamnade mig till slut och fick mig att komma till ro.

Om morgondagen, den 8/8-08

Den älskades tid


Klockan mäter
den älskades tid i mitt kött,
hejdar bågflykten
uppåt eller neråt,
söker den stund i mitt hjärta
då han för alltid dör.

Jag tumlar omkring i saluhallarna,
med bortvänt ansikte,
bland blomsterstånden,
rycker till och stelnar
som när ett djur vältrar sig upp
ur sitt blod i vattnet.

Hösten ropar hans namn,
från poppeln ropar döden hans namn med fågeltunga,
från månen
ropar döden hans namn.
Med fågelrop och månrop mäter natten
den älskades tystnad i mitt kött.

Jag har varit nästan medvetslös i två dagar.
Migrän och en mycket stor trötthet.

Allt praktiskt jag varit tvungen att ta itu med tog till slut all kraft jag hade.

Kraft jag egentligen behövde bara för att klara av de stora S.en. Sorgen och Saknaden.

Hittade en bild på mig och A som jag aldrig sett. Den minner om en vardagsverklighet som jag trodde var min för långliga tider framöver. Som jag alltid trodde skulle finnas.

Idag är det 27.e dagens 16.e timme.

Hur klarar man av det här?
Jag vet inte. Jag bara vet att man måste.

Mycket som är svårt just nu att klara av.

Sorgen och saknaden dominerar hela ens liv.

Känslan av att röra sig i en overklig värld, där inget är sig likt är konstant.
Scenljuset ändrade sig på en känd scen, allt är desamma, men ser helt annorlunda ut,
och där irrar jag omkring, försöker hitta hållpunkter.
Vet att jag inte borde men försöker hålla värsta smärtan borta, orkar inte alltid, är för mycket annat som kräver.

Hudlösheten är enorm.
Klarar inte av obetänksamhet och vad som i skenet som är nu mest verkar likna något annat mycket värre.

Du blir aldrig fri från Skulden. Den som andra lagt på dig för det du gjort, du är alltid skyldig.
Någon.
Antingen du lever eller inte.

Jag försöker se med kärlek på allt runtomkring mig. Jag försöker vara som DU. Ett stort enkelt Hjärta.
Inte alltid rätt, men ständigt försökande...

Jag har alltid hävdat att jag tror att det finns en mening med allt som sker.
Det tror jag inte längre.

Jag tror inte längre att våra liv är förutbestämda, att saker och händelser kommer till oss för att vi ska lära oss något.

Det vi i efterhand kallar att vi ser någon slags mening i det svåra som hänt är istället vår förmåga att anpassa oss och leva vidare, och att vi kan se det som hänt i ett sammanhang. Vi orkar förstå igen.

För mig finns därför inte den stora frågan VARFÖR?
Vem ska svara på den? Vadå varför?

För mig finns bara bakom all saknad och sorg ett stort helvetesjävlarshelvete.
Ett konstaterande, inget annat.

Sen, utifrån det, bara försöka leva, klara av, dag efter dag.