Resumé

Ja, jag vet, det är taskigt med uppdateringen här på bloggen nu för tiden.
En snabb resume. Helgen som var: Jag, mina döttrar och min syster satte ihop min säng på lördagen. Kvällen slutade med att vi spelade fia med knuff, fast med snapsar istället. Jag och Emilia for och köpte pizza och Linnea och Astrid gick på Pipes.
Söndagen: Urban och Johan var här och hjälpte mig bära upp lådor och annat på vinden. Jag bakis som tusan.
Sen efter det har det bara varit sjukt. Vet inte om det är flunsan jag har.

Bilden ovan: Foto taget av Diane Arbus. Just sett filmen "Fur" på canalplus som handlar om Diane Arbus och hennes fotograferande på 40-50/talet.
Hennes bilder föreställer människor i samhällets utkanter. Prostituerade, transvestiter, och det man då kallade för "missfoster".
Intressant, och en bra Nicole Kidman i huvudrollen.

Emilias födelsedag

Emilia fyller år i dag och vi har födelsedagsfikat på Mekka.
Jag tog en mockaruta och kaffe, Emilia tog en kongress och en Cola Zero, Astrid grönt te och en chokladboll.
Ingen vart nöjd men så var det inte särskilt trevligt där heller, dom håller ju på och bygger om. Varmt, trångt och en massa barn.
Sedan gick vi en sväng på stan, köpte en present till Linnea (Emilia), tröja på MQ (jag), smink på Kicks (Astrid). Träffade brorsan i vimlet också.
Vi gick in på Lagerhaus för att jag skulle köpa stearinljus. Kom ut med ett fiaspel med snapsglas istället för pjäser.
Sen gick vi hem.

Mitt arbete

Fyra nätter är avklarade, bara en kvar nu och jag kan inte låta bli att sitta uppe och njuta av den här morgonen länge innan jag går till sängs.
När det bara är en natt kvar så är det ju inte lika noga med sovandet.
På jobbet är det rätt så hektiskt.
Jag kan ju aldrig berätta vad som händer där för någon, självklart, men även om jag kunde det så skulle jag knappast bli trodd.
Det är svårt, men intressant och utvecklande för personligheten.

Jag tittar ut genom köksfönstret och ser de upplysta fönstren på arbetsförmedlingens kontorsrum. Folk rör sig därinne i rummen, och jag känner hur nöjd jag är med mitt yrkesval och min arbetstid. Jag tycker om att ha ett arbete där jag får möta människors blottade själar.
Få privilegiet att vara i kärnan, där livet och döden, sorgen och glädjen möts.
Jag kan, och orkar vara den som står kvar.
Den som vågar möta det svåra, för det mesta åtminstone.

Stålkvinnan

I natt var vi flera dussin på jobbet, om man räknar både patienter och personal.
Tänk, en annan som har varit helt ensam på nattjobbet ibland på andra ställen.
Det är roligt att ha mycket jobbarkompisar och det är likaledes roligt att träffa nya människor,
men i natt var jag så trött och allmänt låg.

Allt går så trögt för mig, jag har haft mycket obearbetat som kommit upp kring sorgen och mina tankar har hela tiden gått iväg mot det istället för det jag behöver tänka på och göra som jag har framför ögonen.
Jag blir ju tidvis tvungen att tränga undan känslor och tankar för att allt ska fungera, men det går bara ett tag, till slut så kommer det ändå antingen jag vill eller inte.

Och jag tror att det som händer nu är bra. Det är utveckling som pågår.
Jag är inte stålkvinnan ändå som klarar det svåraste och sedan bara kan gå vidare med nytt jobb och fixa det lätt som en plätt.
Bara jag inser det så går det sakta men säkert framåt.

Vinterpepp

Visst vet ni att det snart är sommar? Några månader till bara då det blir ljusare och ljusare och VIPS så är det sommar igen!

Virk

Mitt nuvarande projekt. Virk istället för stick.
Jag gör förresten två, en gråsvart och en naturvit.
Tjusigt.

22 Pistepirkko - This Time

Rapport från idet

Ja, det är precis som jag säger, det händer ingenting i mitt liv just nu. Här är beviset. Jag sover. Och sover. Och sover. Och när jag är vaken så händer inget då heller. Jag tror att det är bra. Jag är som den där björnen som man kan se på webkamera på Västerbottens folkblads websida. Jag är i ide.













Här är Maja. Hennes liv är också rätt så tråkigt. Även hon sover ganska mycket. Men dessemellan så får hon gå ut och lukta på, höll på att skriva blommor, men snarare diverse andra hundars utsöndringar och folks tuggummin och snusar. Är ni medvetna om hur mycket utlagda portionssnusar det finns på gator överallt? Jag är det iaf. Och hon.













Lite händer iaf. Som diverse experiment som Astrid och hennes kompis roar sig med. Avslöjar inte VAD här, men om ni märker något speciellt, ja någon slags effekt på/med dom/henne..ja då vet ni.

Vada i gröt

Ja, här var det dåligt med uppdateringen, men vad fasen, det händer ju inget.
Jag går till jobbet, jag jobbar, jag går hem, jag går ut med Maja.
Jag sover, jag kliver upp, jag går ut med Maja, jag äter något, jag går till jobbet, jag jobbar, jag går hem, jag går ut med Maja, jag sover, jag kliver upp, jag äter något, jag går till jobbet..osv..osv.................

Och allt sker med en väldig tröghet. Jag jobbar mot ett väldigt motstånd..som att jag vadade mig fram i gröt.

MEN..som sagt,,det finns bara en väg, och det är framåt.
Och det kommer bättre tider!

Kill your darlings

Någonstans efter vägen, kanske när man närmar sig femtio är det dags att inse att vissa drömmar och planer och föreställningar man haft får man begrava.
Somligt är lätt att göra sig av med, som att jag skulle bli en sådan där kvinna i dräkt bärandes på en attacheportfölj.
Eller att jag skulle bli en friluftsmänniska av stora mått som kunde göra tjusiga telemarkssvängar.
Ibland köper jag mig en kappa eller något slags stövletter, som jag sedan, som vanligt aldrig använder.
Jag är helt enkelt en kängor-dunjacka-mössa-ryggsäck-kvinna.
Det går inte att ta bort ränderna från tigern.

Sedan så har jag länge trott att jag en dag ska bli författare. Och då menar jag Författare som yrke, kunna leva på det osv.
Den drömmen är kanske svårast att begrava.
Och sanningen att säga har väl drömmen varit mest levande de perioder då jag haft ett arbete jag otrivs med och velat fly, för någon författare det blir jag aldrig.
Jag skriver inte tillräckligt bra, jag tänker i bilder och kan sällan överföra det till skrift på något särskilt bra sätt.
Dessutom skulle jag inte klara av att sitta och skriva och skriva, lägga ner det arbete som krävs för att det ska bli något. Jag tröttnar efter en timme, då vill jag vara social, eller läsa, eller gå ut, eller något annat.

Fast, då har jag å andra sidan blivit annat i mitt liv som jag inte trodde riktigt när jag var ung.
Jag har blivit en skaplig sjuksyster och en ganska bra mamma.
Och jag har nästan alltid följt mitt hjärta och min magkänsla och därför har jag haft ett rikt liv.

Nu låter det som att jag ska dö och så är det inte, men det är ändå min närkontakt med döden som fått mig att inse och förstå saker här i livet.
Det är inget konstigt med att någon dör, det är naturligt, det kan drabba dig, eller mig eller vem som helst exakt i detta nu.
Och jag vet att döden är lättare att bära för de som finns runtomkring, de som finns kvar, ifall den som försvann levde fullt ut och gick sin egen väg, även om den inte alltid var alla andras väg.

Så mitt råd är: Följ ditt hjärta. Det finns inga mallar. Det är bara du som kan bestämma vad du ska göra och hur du ska leva ditt liv.
Och förresten, kärleken är viktigast av allt!

Australia

Apropå bion så var det ju den här filmen vi var och såg.
Den var lång, den var tjusigt filmad, han var snygg, men den var också rätt så banal, och framförallt, där fanns för lite passion.
Men den var helt klart sevärd, om man inte väntar sig storverk.

Bitch

Ute är det kallt och vackert. Polstjärnan lyser så starkt att man kan tro att det är en mast av något slag.
Nymånen är verkligen en skära.

Känslorna far hit och dit här.
Jag är GLAD över att Egyptenresan är bokad och klar, i början på mars bär det iväg!
Alltså, jag har två månader på mig att komma i bikiniform. Mission impossible?

Men jag har hunnit vara riktigt förbannad idag också.
När jag ska rasta Maja här på baksidan så hinner hon sätta sig och pinka innan jag hunnit gå så långt, vanten krånglar när jag ska sätta på den, och när hon väl börjat pinka är det inte lönt att försöka avbryta.
Nåväl, just då kommer det ut en dam(kärring) från porten och påpekar att hon inte tycker om att jag låter min hund pinka där, vilket hon naturligtvis har alldeles rätt i och jag säger så också, men förklarar att jag inte riktigt hann med i svängarna.
Hon kunde nöjt sig med det, men hon fortsätter sin utläggning om att jag kunde minsann ha hejdat min hund, jag kunde minsann gå till parken och rasta hunden, och hon hade minsann haft hund i hela sitt liv så hon visst MINSANN hur det skulle gå till osv osv osv...........
Sen så går hon iväg utan att jag hinner svara så jag säger till hennes rygg: Jag har också haft hund i hela mitt liv, KÄRRING!
Ja just så säger jag, hon hejdar sig någon sekund men fortsätter att gå.
För fasen, jag höll ju med, hon hade ju rätt, men varför då gå på så där?
Ja ja, fick i alla fall ett ordentligt tillslag av adrenalin som jag utnyttjade till att gå och handla mat och sedan diska.

Det finns bara en väg och det är framåt

Mitt nyår firade jag med att dricka ett glas cider. Jag tog på mig dunjackan och gick ut på balkongen och kollade in alla fyrverkerier.
Det var inte så här min nyårsafton skulle bli, men det är ju inget som man kan bestämma över, när ödet får tala.

Nu är det i allafall ett nytt år, och det är skönt.

Idag kommer Örjan och ska hjälpa mig med bilen.