Jag har alltid hävdat att jag tror att det finns en mening med allt som sker.
Det tror jag inte längre.

Jag tror inte längre att våra liv är förutbestämda, att saker och händelser kommer till oss för att vi ska lära oss något.

Det vi i efterhand kallar att vi ser någon slags mening i det svåra som hänt är istället vår förmåga att anpassa oss och leva vidare, och att vi kan se det som hänt i ett sammanhang. Vi orkar förstå igen.

För mig finns därför inte den stora frågan VARFÖR?
Vem ska svara på den? Vadå varför?

För mig finns bara bakom all saknad och sorg ett stort helvetesjävlarshelvete.
Ett konstaterande, inget annat.

Sen, utifrån det, bara försöka leva, klara av, dag efter dag.