Tack och hejdå

Den här bloggen har nu levt över sin tid och det är dags att ta adjö till den.

Det som bloggats om här finns inte längre kvar, det var min blogg, men Anders lika mycket, för den handlade om Vårt liv tillsammans för det mesta.

Det inger mig bara ännu mer sorg att skriva här och det jag känner och upplever just nu är för privat och sårigt för att jag ska kunna utge det "offentligt".
Det var ju aldrig meningen med den, från början.

När man är med om något som totalt förändrar ens liv, då förändras man själv också. Det är väl det som överlevnad handlar om...att kunna anpassa sig.
Man får andra värderingar, som Stefan i "Stefan och Krister" sa när han blev intervjuad om sin son som han nyss mist, familjen och de nära är viktigast.."resten är skit".
Inte andra människor, men annat som man tyckt varit viktigt visar sig betyda noll och intet.

All kraft går till överlevnaden och anpassningen, och de stora S.en.
Och de känns i det stora hela som en privatsak för mig nu, inget jag vill måla ut.

Kanske jag en dag startar en ny blogg, från en annan utgångspunkt i mitt liv.
Den som lever får se.

Tack ni som läst och följt mig och
kram på er alla!