Livsmod

Jag har lärt mig mycket under de här Dagarna och Timmarna i mitt liv.
Sömnlösa nätter, många minuter som ska fyllas.

Finns inga genvägar, finns inga sätt att lindra eller fly. Mer än korta stunder, då jag lyckas vara någon annanstans än just, precis, här.

Förutom att jag lärt mig hur det är att förlora en nära älskad, så har jag lärt mig om Livsmod.
Precis som att man lär sig fullt ut vad kärlek är när döden kommer in på arenan, så lär man sig vad Livsmod är,
när man förlorat det.

När Sorgen och Saknaden tar hela ens kropp och själ, då försvinner även Livsmodet.
Förutom att du ska klara de stora S.en, så ska du klara av att vilja leva, ha modet att kunna se framåt, klara av förändringen och vara stark i dig själv.

Det klarar man inte.

Jag har trott att Sorgen ska sörjas sorgen ut, att det är det som det handlar om,
men där har jag haft fel.

Sorgen försvinner aldrig, inte heller Saknaden.
Men Livsmodet kommer med tiden tillbaka, för allt liv strävar mot läkning och utveckling.

Det som då händer är att du klarar av de stora S.en och kan leva med dom i ditt liv, parallellt,
integrerat i ditt liv.

Det är här som Tiden kommer in. Tiden är på min sida.


Önskar ibland, när allt är som värst
att du hade varit en liten och grå person.
Inte den du var,
stor och vacker.
Själva essensen av Manlighet
på alla plan.

Att du inte varit den med största livsmodet,
den som kunde leva i nuet,
som hjälpte oss alla att också försöka vara i det.

Önskar att du inte hade varit så glad och livfull,
den som vi alltid kunde luta oss mot.
Den vi alltid kunde fråga och lita på,
vad det än var.

När vi alla satt där, den 8/8-08
så var vi så vilsna.
Du var den som skulle ha hjälpt oss igenom
det här.

Men det här är en önskan som är född ur mörkret,
och därför är den inte sann.
Jag är glad att du var den du var och att jag
fick vara Din!