En minut i taget. En timme i taget. En dag i taget.
Den 20.e dagen nu, då jag försöker lära mig att acceptera det outhärdliga.
Hjärtat går sönder av saknad. Om och om och om och om igen.
Kärleken är starkare än döden, men för saknaden finns ingen bot...
torsdag 31 juli 2008
Upplagd av Ylva kl. 10:32
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Läste om det ofattbara som har hänt.
Har tyvärr inga så starka eller tröstande ord att ta till. Vill bara säga att jag känner med dig och tänker på dig.
Jag delar känslan med dig att inte förstå vilken meningen med det här är.. helt ofattbart!
En sådan glädjespridare och lustig filur kan väl inte världen må bra av att vara utan?!
jag tänker på dig ofta, väldigt ofta!
Kram Angelica
Jag läste det du skrivit på din blogg. Det var väldigt fint, vill tacka dig.
Kram
Gråt inte längre vid min grav
jag finns ej där har gett mig av.
Med tusen vindar blåser jag
är daggens glimt en solig dag
är solsken över mognad säd
är färgers spel i höstens träd.
Och vaknar du i sommarhus
en morgon,hör mig som sus
av fågelvingars slutna krets
omkring fladdrande i hets
Gråt inte dig vid graven trött
Jag finns ej där,jag har ej dött.
Skicka en kommentar