Vägvisare

Jag och hundarna har just varit ute. Dom iakttar och gör ruscher mot gråsparvarna
som finns i mängder nu där vi brukar gå.

Jag tittar på människor. Är konstigt hur jag ändrat syn på allt.
Tittar på de som är gamla, speciellt kvinnorna.
Tänker att många av dem nog också mist någon nära och kär.
Kanske t o m sin man.
Jag känner en samhörighet med alla nu som också har och har haft sorg.
En samhörighet utan ord.

Läser i en bok att när den ena dör och slits bort i en kärleksrelation,
då dör även den andra delvis.
I kärleksrelationen speglar man varann och smälter ihop.
Inte en symbios på det vis att man är osjälvständiga, utan
en symbios i kärlek.

När då det otänkbara händer, då blir ens jobb att skapa en
ny själv- och världsbild, där man har den andre som en inre gestalt
i sig, för evigt integrerad i ens person.
Det är ett "lyckligt" sorgarbete, som i slutändan gör att man kan gå vidare
som en hel människa.
Inget är glömt och allt finns kvar, men i en annan form.

Jag köper inte allt jag läser, men just det här tog jag till mig, för det handlade
om det speciella i att förlora en älskad partner.
Jag känner igen mig i det som beskrivs.
Det tröstar mig inte egentligen, men det ger mig förståelse för de känslor jag
går och bär på.
Mitt i kaos så får man en karta, ungefär så.