Tecken

Jag var på biblioteket igår och lånade en massa böcker.
Allt handlade om sorg och död, och jag kan säga att jag skulle aldrig ha trott det om mig själv
för bara ett par månader sedan, att det var det jag skulle låna en dag.
Allt det här med döden är ett ämne som jag undvikit i mitt liv.
Ibland är det som att jag har vetat att jag skulle drabbas på det här viset.

Som när Göran Kropp dog och man såg bilder på hans flickvän efteråt.
Jag kunde inte läsa om det och knappt se hennes ansikte, för det gjorde för ont i mig.

Så har jag levat, flytt döden, varit rädd för den, för att den skulle drabba mig eller
någon av mina nära och kära.
Det är vi väl alla rädda för, men min rädsla har nog varit snäppet värre.
Det att jag haft ett arbete där jag följt många människor i döden har snarare ökat min
förmåga att hålla det ifrån mig. Det blev något jag skötte professionellt, inget som hade med
MIG att göra.

Nu söker jag det hela tiden, allt om människor som dött läser jag. Dödsannonser, reportage om mord och trafikolyckor. Försöker förstå, ser "där var det också någon som dog oväntat" och
"där finns det fler som sörjer".

Att läsa i böcker om människor som varit med om samma upplevelse som en själv hjälper.
Det gör inte sorgen mindre, men den hjälper en att förstå sig själv.
Man får se att man faktiskt inte håller på att bli galen, att det är naturliga reaktioner
man har, som egentligen är sunda och ska få vara som dom är.

Det är en tröst och ger lite kraft.

Idag ska jag till doktorn och till begravningsbyrån.
Kommer även att besöka minneslunden,
trots att du inte är där än.
Jag söker dig överallt, t o m bland insekterna.
Är någon du?
Är det du som lägger ut alla fjädrar i min väg?
Söker efter tecken.