Älta

Idag har jag varit ensam precis hela dagen, med enbart mina tankar som sällskap.

Och jag har väl insett redan sen tidigare de här veckorna att jag inte klarar det så bra.

När ingen eller inget avbryter en, när man inte har någon att prata med om hur man just nu känner vid olika tillfällen, då samlas det liksom på hög.
Det blir outhärdligt till slut.
Jag vet att det är mycket upp till mig, men det är ofta så att det går bra ett tag och då tänker jag att jag fixar det, till det helt plötsligt absolut inte går längre.

Nu är iaf den här dagen snart slut, tack och lov.
Ska strax krypa i säng med en bok, det brukar kunna distrahera.

Jag tror att det vore nästan omöjligt att klara av att gå igenom det här
utan att ha människor som bryr sig om en och som man kan prata med
omkring sig.
Och visst kan jag tänka att det är jobbigt för dom, att man önskar att man
var som vanligt och kunde ge mer själv, men det kommer väl en dag
då man kan det.

Sen finns det sådana som man trott varit ens nära, men som inte har
funnits för en i stort sett alls, just under den här tiden då man behövt det
kanske mest under hela sitt liv.
Det gör ont.
Men även där finns bara en väg och det är att acceptera,
det är så här det är, inget att göra åt.

Sitt inte och älta
skulle du sagt.
Ok, du har rätt,
jag ska verkligen försöka.