Jobbet, läget och jag förklarar bort mig

Vilket liv man har egentligen. Vaknar vid tretiden på eftermiddagen en söndag och segar sig upp ur sängen. Man vet inte om man ska tycka det är synd eller bra att anledningen inte är att man varit ute och festat. Bra antagligen, men det hade varit trevligare, för en annan om man hade haft kul istället för slitit på ett jobb hela natten.
Apropå jobb så är det rätt så tungt där nu. Tio timmars spring.

Drar en liten lägesrapport.

Jobbet: Tungt, som sagt. Photoshopboken blev oöppnad hela natten.

Ekonomin: Ljusnar mer och mer kan man säga. Julen kommer ju att dra sitt förstås, men det är inte synd om mig. Alls.

Kärleken: Jag är lyckligt lottad som får leva mitt liv med en så härlig och fin människa. Mig själv. Nä:), menade förstås A nu.

Livet: Blir uppriktigt trött på mig själv ibland. Så här är det: jag är ibland en inte särskilt bra mamma, eller partner, eller sjuksyster eller vad som helst. Visst, så är det. Och det är då jag sätter igång med FÖRKLARANDET. Jag måste i all oändlighet förklara mina känslor och handlingar. Som att försöka förklara känslor med förnuft. Eller beskriva med några meningar en tavla man just målat. Ordet "tavla" passade ju bra just i det här sammanhanget...
Sen räcker det inte med att jag förklarar, för sedan då måste jag förklara VARFÖR jag blivit sån att jag måste förklara så mycket. Suck!
Vore enklare allt om man inte ovanpå det då vore en sån känslospruta..
Men Ylva, jag älskar dig ändå. Ingen är felfri. Inte ens du. Bara nästan.