Stålkvinnan

I natt var vi flera dussin på jobbet, om man räknar både patienter och personal.
Tänk, en annan som har varit helt ensam på nattjobbet ibland på andra ställen.
Det är roligt att ha mycket jobbarkompisar och det är likaledes roligt att träffa nya människor,
men i natt var jag så trött och allmänt låg.

Allt går så trögt för mig, jag har haft mycket obearbetat som kommit upp kring sorgen och mina tankar har hela tiden gått iväg mot det istället för det jag behöver tänka på och göra som jag har framför ögonen.
Jag blir ju tidvis tvungen att tränga undan känslor och tankar för att allt ska fungera, men det går bara ett tag, till slut så kommer det ändå antingen jag vill eller inte.

Och jag tror att det som händer nu är bra. Det är utveckling som pågår.
Jag är inte stålkvinnan ändå som klarar det svåraste och sedan bara kan gå vidare med nytt jobb och fixa det lätt som en plätt.
Bara jag inser det så går det sakta men säkert framåt.