Ångest

Mina tankar på att flytta ger mig ångest, och jag vet inte om det är NEJ-ångest eller JA!-ångest, det går inte att skilja på.
Jag vänder och vrider på tankarna, åker och tittar på hyreshusen jag anmält intresse för lägenheter i, och beter mig allmänt som en skum figur där jag smyger omkring uteplatserna och i trapphusen.
Jag sneddar rätt över gräsmattan bakom ett av hyreshusen där det finns en lägenhet med uteplats jag är intresserad av och låtsas att jag letar något/någon och smygkikar i ögonvrån.

Jag vet att jag bor bra, har en jättefin lägenhet och att mitt boende är rena drömmen för många. Det var det för mig också en gång i tiden.
Men det kostar mera än det smakar, plus att jag börjar längta efter att vara i en lugnare miljö när jag är hemma. Visst, det är trevligt att inte behöva lämna balkongen när man lyssnar på uppträdanden på Rådhustorget, och visst det är trevligt att ha alla fik och affärer på promenadavstånd hela tiden.
Men det är inte lika trevligt att tvingas lyssna på musik och skrål sena kvällar när man vill ha det lugnt och skönt, och att gå på fik blir inget speciellt till slut när det tar två minuter att gå dit.

Fast mest av allt handlar det om att vara närmare naturen, kunna gå ut i skogen hemifrån. Och att kunna ta ut katterna i koppel rakt ut genom dörren, utan att behöva skjutsa dom i transportbur i bilen en halvmil först innan det går.

Jag måste ta tag i det och bestämma mig. Ta reda på vad som är vad. Är det bara latmasken som protesterar mot projektet, eller vet jag inte riktigt om jag vill än?